?

Log in

agnieszka in babelsbibliotek

Det närmar sig november.

Och i november skriver vi romaner. Det är bara att vänja sig.

Det ska bli mitt tredje år i år. Och jag har inte ens läst mina två böcker som jag har skrivit tidigare. Vill alltid läsa dem direkt när jag är klar, men jag vet att jag borde vänta så jag väntar och sen har jag inte lust längre. Dumt. Men jag är otroligt stolt över dem. NaNoWriMo är helt enkelt underbart och hemskt, samtidigt.

Det första man kan tänka på när man har bestämt sig för att skriva en roman i november är hur mycket man vill ha klart för sig innan man börjar. Jag är egentligen väldigt rädd för att veta för mycket om historien innan jag börjar, jag vet hur många gånger jag tröttnat på en idé innan jag ens skrivit den för att jag pratat så mycket om den. Ord har kraft. Om man behåller dem för sig själv, så behåller de kraften. Jag vet inte, ibland tror jag på det iaf. Men en nackdel kan vara att det inte blir så mycket till handling. Eller, för mig blir det väldigt sällan någon handling över huvud taget. Vad jag brukar förbereda mig med mest är att läsa nån bra bok om att skriva, Bird by Bird av Anne Lamott och On Writing av Stephen King är båda väldigt bra, och köpa hem en massa choklad. Jag är helt klart inne på linjen som Chris lägger fram i No Plot? No Problem!: äta sig igenom 50 000 ord. Mycket bra motivation. "Once you've accumulated your weight in junk food, you should dispense it according to the following careful criteria: Did you just finish a paragraph? Have a treat." En annan utomordentlig motivation är att berätta för så många som möjligt i förväg så att om man skulle misslyckas så skulle hela världen veta om det och skratta åt en. Skoningslöst, ja, men det funkar.

En annan viktig förberedelse är att faktiskt veta vad man ska skriva om. Jag brukar vara ganska vag i min uppfattning, som sagt, men hittils har jag haft åtminstone en karaktär ganska klar för mig. I Rumpemåla så hade jag en övergripande handling klar för mig också, men den hade kanske inte så mycket med själva karaktärerna att göra. I år funderar jag på att ägna en vecka åt research, karaktärsskisser och annat smått och gott. Det är liksom lite roligt att kladda på en massa papper. Eftersom jag tror att jag ska skriva en SciFi-bok i år så skulle jag egentligen behöva ägna mig åt lite världsbyggande. Men jag tycker det är lite tråkigt. Men jag har kladdat en del i min lilla anteckningsbok, som för övrigt är en annan viktig sak att skaffa sig om man vill skriva en bok! Det roligaste är alla idéer som man får helt plötsligt, exempelvis cyklandes till banken, och de verkar helt underbara, men i slutändan kanske de inte alls passar det man skriver. Det viktigaste är att ha alla idéer nedskrivna, för man kommer få dagar när ingenting vill komma (ung 80% av november, för mig) och då behöver man lite utfyllning. Heh! Förra året hade jag jättekul åt att skriva om en amerikansk tv-serie som jag hittade på och som var ganska sjuk. Jag använde bara handlingar som jag slog fram med hjälp av en tärning och Johans underbara "The 50 000-plots machine." Utfyllning kan ju också bara vara den där bra bakrundshistorien som kanske inte riktigt passar in, men eftersom det är NaNo så handlar det ju bara om att hamna över 50 000-ordsstrecket! Hur romanen ser ut, mindre viktigt. Jag älskar NaNo på grund av den inställningen! Men, jag skulle skriva om förberedelser... Eh, olika färger på pennor kan vara bra. Men också frustrerande. Tippex-penna kan vara bra när man gör fel, om man är så besatt som jag är av att allt måste bli helt rätt.

Det jag har lärt mig av mina två NaNo-vinster är att det verkligen går att bara sätta sig ner och skriva en historia utan att veta mycket alls. Det är inte lätt. Det tar tid och resten av livet lider. Men det går att göra, och klarar jag av att göra det så gör verkligen vem som helst det. 1667 ord om dagen kanske låter lite. Eller mycket. För mig är det som sagt oftast mycket jobbigt att sätta skriva. Det går oftast lite lättare i början, men resten av månaden är tung. Varför gör jag det? För att det är tillfredsställande och roligt. Så vad hjälper när man bara vill ge upp? (Ungefär dag 8.)

Mer choklad. Börja alltid med choklad.

Guldstjärnor. På kickoffen i Stockholm delas alltid (senaste två åren + i år iaf!) ett litet papper med siffrorna 1 000, 5 000, 10 000, etc. till 50 000 och guldstjärnor som man sätter brevid/på antalet ord man har klarat. Det låter kanske simpelt, men det har allvarligt talat tagit mig igenom båda romanerna. Just eftersom avståndet bara är 5 000 ord så får man en guldstjärna ganska ofta, och så pressar man sig lite extra för att få nästa, och nästa. Guldstjärnor är guld!

Att träffa andra som också skriver roman är också bra. Man får klaga, man får skryta, man får skriva.

Jag har köpt t-shirtar från NaNos hemsida varje år, och det har ju också blivit en sporre. Jag vill ju inte ha en t-shirt från ett år som jag vet att jag inte klarade utmaningen! Och min mugg som det står "novelist fuel" på är ju också underbar. Och jag tror postern jag beställt i år också blir bra. Jag gillar grejer. Och eftersom det blir dyrt med frakten och tullen, så blir kostnaden också till motivation/dåligt samvete.

Den sista saken som verkligen hjälper mig är musik. Problemet är att det verkar som om varje bok har sina egna bra artister och skivor. Och det kan vara svårt att hitta. Första året lyssnade jag uteslutande till Kristoffer Åströms Loupita och Ryan Adams Gold. Och då visste jag, så fort musiken sattes på att det var dags att skriva. Till och med nu om jag sätter på nån av skivorna så kan jag tas tillbaka till hur det var att skriva om vandraren. Men musiken ska inte vara för lätt att sjunga med till, det stör koncentrationen, för mig iaf. Mina ögon glittrar nu och jag ler när jag tänker på mina böcker. Det finns trots allt något väldigt speciellt med att skriva.

Tänker avsluta med att skriva lite om olika angreppssätt. Jag är en sån som har otroligt svårt att skriva mer än 1667 ord de flesta dagar. Eller ett annat minimiantal beroende på hur mycket efter jag är. Det betyder att jag måste skriva varje dag. Det är en ok inställning egentligen. Men man blir ganska känslig för dagar som verkligen rör ihop sig, tentor etc. Sen finns det många som skriver en större mängd ord mycket mer sällan. Jag tror iaf att det är viktigt att skriva regelbundet, om inte alla dagar så nästan alla dagar. Det är viktigt med kontinuitet. Men ibland är verkligen det bästa man kan göra att inte skriva. Det svåra är ju att veta vilken dag man ska pressa sig och tvinga fram varenda ord och vilken dag man ska ta ledigt. Jag brukar ha det mycket svårt någonstans i mitten, och det släpper inte förren kanske precis i slutet, fast oftast känns det inte så bra ens då. Fast känlsan av att ha klarat ett sånt här dumdristigt projekt är verkligen underbar, och obeskrivlig! Så det är värt det. Tredje året också hoppas jag.

Ja, det var nog allt just nu.

Comments